Finaste, bästa farmor.

Jag pratade med farmor i telefonen nyss och efter att vi lagt på började det bubbla inom mig på något underligt vis. Det slog mig att vi inte har träffats på ett ganska långt tag nu och en enorm våg av saknad och lite skam sköljdes över mig, nästan likt en tsunami. För hur rätt är det egentligen att vara så pass uppbokad med jobb att både tiden och orken att träffa sin egen familj tar slut? Att livet så gott som går ut på att äta-jobba-sova.

Jag vill bara hoppa på första bästa buss som skulle ta mig till centrumet som ligger en tio minuters promenad från hennes hus och springa hela den vägen som jag gått så många gånger. Jag vill sitta i fåtöljen som vi fortfarande kallar för farfars och granska och diskutera alla svartvita fotografier vi tittat på så många gånger förut och jag vill äta hennes potatisplättar som hon stått och stekt till både mig och mina kompisar i tid och otid så länge jag kan minnas. Men mest av allt vill jag bara krama om henne. Min fina farmor ❤

Snart, snart, snart ska vi ses. Jag saknar dig ❤

tjugoandra augusti

[Nikon D7000, Sigma 30mm]

Trodde det var ett skämt när klockan ringde klockan sex i morse. Ville bara dra täcket över huvudet och fortsätta sova. Men icke. Det var bara att hoppa upp, försöka få till någon form av sminkning och hasa tröttkroppen till bussen och vidare mot jobbet. Nu både ser jag ut som en och känner mig som en zombie. Men det gör inget, för hittills har den här dagen varit så himla himla bra ❤